« Tillbaka

Att längta barn…..

Längta barn : en antologi om barnlöshet (inbunden)

För många år sedan skrev jag i den här antologin såhär……..

Klong ! lät det i den där kalla jävla plåthinken som hon satt på huk över. Jag kommer aldrig att glömma det ljudet.  Det var ett kort metalliskt ljud, obarmhärtigt och hårt, elakt och rått och så in i helvete definitivt.

Primus, min son landade i den där hårda plåthinken på Södersjukhuset. Klong !

Han dog i femte månaden och fick födas fram och landade i en plåthink. Klong !

Barnmorskan försvann ut med hinken ganska snabbt men kom tillbaka efter en stund å frågade om vi ville se honom. Jag blev rädd och visste inte hur jag skulle reagera och vad jag skulle få se. Mamman ville inte heller så vi tackade nej till att titta på honom. Men så på morgonen efter kom barnmorskan tillbaka och frågade igen. Hon berättade att många säger Nej till att se det det döda fostret men finner ett lugn och en försoning med ödet när dom väl ser sitt barn. Hon hade rätt. Han var så liten och fin. Barnmorskan hade tvättat honom och där låg han med fingrar, tår, näsa, öron och det såg ut som han hade min mun, en liten människa, en bebis helt enkelt, fast död. Primus var den på hundra som dör av fostervattensprovet. Så jävla typiskt.

Fostervattensprovet kändes ändå ganska naturligt att ta eftersom mamman var 39 år. På sjukhuset berättade man om riskerna men det kändes under samtalet ändå som dom förordade ett prov. Vi diskuterade hemma och kom fram till att en på 100 inte var så mycket, det klart att vi skulle tillhöra dom lyckliga 99 som inte ens behöver reflektera över vad som skulle kunna hända. Det händer ju inte oss.

Det var först när vi kom till sjukhuset för själva provtagningen  som det gick upp för mig exakt vad dom skulle göra. Det kändes läskigt att dom skulle gå in i magen, in i den trygga bubblan där vårat barn låg å suga upp fostervätska med den där långa äckliga nålen. På ultraljudets bilder  låg lille Primus och såg ut som ett PinkFloydomslag i väntan på vad som skulle bli nådastöten. Själva provet gick bra, men någon dagen efter högg det till i mammans mage och det kändes som något hände. Men hon tänkte inte mer på det. Det händer ju inte oss.

Två veckor senare gick vi glada hand i hand till ultraljudet för att se hur Primus mådde. Resultatet av fostervattensprovet var bra, inget fel på den ungen inte. När Sköterskan lade ultraljudet mot magen den gången var hon tyst längre än vanligt innan hon tittade upp på oss och sade att barnet var dött.

Jag minns att jag tänkte två saker. Det första var att jag ville vara själv, jag ville ut på sjön å bara sätta mig på en kobbe och vara förbannad på Gud å hela världen. Det andra var hur mamman skulle orka och klara av det hela, det döda barnet var ju ändå inuti henne. Hon var sitt eget barns kyrkogård. Bedövade åkte vi hem. Minnesbilderna är från en varm och vacker vårdag men allt går i ultrarapid. Som att sätta på sig en rymdhjälm med fettvadd. Eller som på TV när man ser folk skrika allt vad dom orkar men ljudet är borta, inget hörs, ingen hör något.

Det är kanske lätt att tro att man i det läget börjar anklaga sig själv för att man tagit livet av sitt ofödda barn. Det kanske det är många som gör, jag vet inte. Frågan väcks nog framförallt av dom som redan blivit föräldrar utan några komplikationer. Dom som fått en räkmacka fram till lyckan med ett barn. Jag har aldrig känt så mina och mammans skuldkänslor har mer handlat om att vi inte tog reda på mer innan, att vi inte pratade med fler vägde mer för och emot. För henne var det tyngre eftersom hon var 39 år och inte visste om hon skulle hinna med ett barn till och också eftersom hon burit barnet inom sig. Man kan berätta länge om hur den sorgen tar sig olika uttryck hos man och kvinna men det får bli i en annan bok. Dagen efter dödsbudet åkte vi tillbaka till Sös och blev inackorderade tillsammans med dom andra, dom lyckosamma föräldrarna, dom som födde levande bäbisar.

Det tog 11 timmar innan det var dags för plåthinken och under den tiden satt satt dom nyblivna föräldrarna utanför i TV rummet och pratade lågt med lyckliga ögon och sovande barn i dom där genomskinliga sängarna.  Jag smög förbi, nästan hukade när jag hämtade kaffe medan min fru låg på vårat rum med värkar för att krysta fram vårat döda barn. Så jävla orättvist, så jävla typiskt, jag som längtat efter barn så mycket och länge. Jag som verkligen vill bli förälder. Åsså var han liten pojke, det jag i hemlighet önskade mest av allt. Primus hade vi bestämt att han skulle heta om det blev en pojke.  Idag ligger hans aska tillsammans med en massa andra i en minneslund på skogskyrkogården.

Jag har längtat mycket och länge efter att bli far till ett barn.

När jag tänker på det har jag så länge jag kan minnas velat bli just PAPPA.

Kanske beror det på att min mamma hade ensam, vakande vårdnad och min styvfar hade svårt att kliva på och axla fadersrollen. Jag har nog  alltid saknat en far som åkte med till Uppsala på judotävlingarna, någon som stod bredvid mattan och hejjade på mig, någon som hjälpte mig knyta skridskorna sådär hårt som bara vuxna kunde, någon som kunde trösta mig när jag vara ledsen, en man som kunde trösta.

På något vis har jag alltid velat ge ett barn det jag saknat själv. Genom att veta vad jag saknat har jag sett vad jag kan ge.

Att bli gravid sent i livet och sedan förlora det barnet man längtat så efter är riktigt hårt. Kvinnor och män sörjer olika, och många förhållanden havererar bara på grund av det faktum att det upplevda är så totalt olika.  Jag kände naturligtvis smärtan och förlusten av att Primus inte fick leva men samtidigt blev jag glad för det faktum att vi kunde få barn. För mamman var det inte lika lätt att gå vidare. Hennes minnen var mer fysiska , hon hade ju burit barnet inom sig, känt det växa och tvingats föda fram det döda barnet.

Min  glädje över att vi ändå kunde bli med barn var ändå något som stillade mycket funderingar jag haft.  En tanke som börjat gro i mig var nämligen vad gör jag och vi om det inte går. Hur ska vi då inrätta våra liv. Hur ska vi kompensera vår önskan att bli förälder med något annat. Ska vi resa, konsumera eller partajja oss till den lycka ett barn kan ge?  Och syndiga fula fråga  man inte vågar ställa högt, är min längtan efter att bli förälder större än kärleken mellan oss.

Nu behövde den frågan aldrig uttalas eller ställas. Det stillade i alla fall mig. Men det tog ändå tre år innan vi vandrat igenom sorgen och förlusten. Tre år då det kändes som om vi var det enda barnlösa paret i hela umgängeskretsen. Alla andra hade barn och alla andra visste om vårat öde. Men det klart man höll färgen trots att det skavde i hjärtat på middagar där andra par skulle läsa sagor eller tittas på Emil i Lönneberga.

Det hände att  kompisarna gick på sina barns årskalas hemma hos varandra och själv var vi inte bjudna.  Varför? Var det för att vi inte hade barn eller var det för att vi förlorat barnet och folk inte ville gnugga in det genom att bjuda oss på barnkalas?

Det är socialt stigmatiserande att inte ha barn, det är nästan jobbigare att ha förlorat ett.  Det påminner också alla andra om hur skört deras egna liv är och visst är det mamma, pappa, barn som gäller. Jag vet inte om det ligger hos mig eller om det finns outtalat i luften men det känns inte som man lyckats riktigt i livet om man inte fått barn. Börjar man sedan bli uppåt 35 kan man känna att folk i ens omgivning börjar undra men ingen vågar fråga av rädsla att trampa på några tår. Men visst finns dom där, frågorna. Ska inte ni….snart? Hur är det nudå ? Försöker ni eller?

Jag och min dåvarande fru hade svårt att få barn. Det tog flera år. Inte för att vi kollade almanackan så noga eller försökte när det var som bäst. Näe vi tänkte att blir det så blir det på något vis. Och vi väntade länge, flera år. Till slut var det dags för att undersöka om det överhuvudtaget var möjligt för oss och vi bokade tid. Det kom hem ett plaströr i ett vadderat kuvert och jag kände att det var väl inte såhär jag tänkt mig själva vägen till faderskap. Jag hade julen på mig att fylla röret och skicka tillbaka.  Men något hände.  Vi hade väntat 5 år men när röret kom hem sa det bara tjong och bara några  dagar senare var Lena gravid. Det blev Primus.

Efter tre långa träliga sorgeår där livet och förhållandet ställdes på sitt yttersta var det tid för fertilitetsdoktor nummer 2. Vi bokade tid och bara någon månad senare var vi märkligt nog gravida igen.  Den här gången var det Asta som skulle ut och äntligen fick jag  bli pappa. Men jag vågade aldrig glädjas fullt ut under graviditeten, jag var hela tiden beredd på att drabbas igen. Varför inte, det hände ju faktiskt förra gången.

Men så kom hon, Asta, en vulkan i sparkdräkt som far fram som en osurrad kanon på öppna förskolan. Hon är ett sprudlande jehu från glädjeriket och jag ska knyta hennes skridskor precis som hon vill ha dom, och jag ska följa henne på tävlingar till Uppsala eller var som helst, i vilken idrott som helst.  Jag ska hejja fram henne i livet.

Det är så jävla härligt att äntligen bli pappa. Hon är bara 11 månader idag men jag känner mig som jag varit pappa i nästan 15 år redan.

10 år innan Asta föddes, till och med innan jag träffade min fru köpte jag en bok till mitt blivande barn. Det var en barnbok om romersk mytologi. Jag tänkte att en sådan bok hade jag velat ha när jag var barn. Nu kommer jag att få läsa den för mitt barn. Jag ska läsa för Asta om Aeneas och Dido om Numa, den vise konungen och om dom sabinska kvinnorna. Äntligen.

Innan jag själv blev pappa läste jag en intervju med någon av Oasisbröderna Liam eller Noel Gallagher jag kan aldrig riktigt skilja dom där två åt, han sa att han inte tillhörde dom som behövde få barn för att en hel människa.

Jag minns att jag funderade länge över det där. Skulle det vara en svaghet att man ville bli förälder?  Jag kom fram till att han har fel. Man mår helt enkelt bättre som förälder. I alla fall om man heter Rickard Olsson.