Jag var en Gandalf bland Hober….

Varför ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, var en rebellisk rock/punkskiva av Magnus Uggla från 1977. Jag tänkte på just den titeln när jag för några veckor sedan var prisutdelare på den första Youtubegalan – Guldtuben. Gävle representerades av Linn Ahlborg, 14 årig tjej som driver en populär videoblogg åsså jag, från forntiden.

Min 11 åriga dotter var eld och lågor över att få vara med på tillställningen. Hon följer sminbloggerskor och busiga killgäng som ”I just wanna be cool ”, och många andra som gjort sig kända på Youtube bara genom att visa upp ett kvitto och berätta i 10 minuter om vad dom handlat på stan.

När vi kom fram till galan stod där ett 20 meter långt kravallstaket längs röda mattan och 4 led med fans som väntat ända sedan morgonen. Det var en nervös och upphaussad stämning som om Beatles eller Justin Bieber skulle komma.

Jag har jobbat med TV och radio i 20 år och har aldrig sett något liknande mediafenomen. Utanför Radiogalan varje år står inte en käft och utanför TV priset Kristallen på globen står max en handfull autografjägare.

Det här var något helt annat. Här stod hundratals förväntansfulla fans. Många av dom unga som blivit stjärnor på youtube har långt många fler följare på nätet än vad dom flesta TV program idag har tittare.

Många av dom är dessutom så unga att man tvingades ha två efterfester på galan. En med och en utan alkohol. Jag frågade någon om Mora Träsk skulle uppträda på den alkoholfria och fick en oförstående blick tillbaka.

Till slut anlände alla ”youtubers” likt rockstjärnor till galan. Dom kom i stora limousiner, uppknäppta skjortor och spegelglasögon. Dom rörde sig världsvant och älskade att möta sina fans och känna deras kärlek. Fansen bakom kravallstaketet, dom själva på röda mattan. Dom unga sminkbloggarna hade sina föräldrar med eftersom dom var för unga för att vistas på sådana här tillställningar utan målsman. Det blev jubel och skrik runt kravallstaketet och dom unga flickrösterna blandades med pojkarnas målbrottsröster i en kakafoni i trestrukna C.

Mitt i allt detta stod jag som en döende ras, jag stod som en symbol för en dinosauriekultur som inte förmått anpassa sig till dom nya väderleksförhållandena och därför var dömd till att försvinna ut i evighetens glömska. En relik man redan skrattade åt. En relik som visade sig i en jättelik, otymplig läsplatta utan tangentbord något man kallat för TV. En överdimensionerad läsplatta man inte kunde peka på med fingret och bläddra på. En läsplatta där man inte själv bestämde vad som visades utan det hade någon vuxen bestämt innan. Jag var en Gandalf bland Hober. Det var som att bevittna min egna begravning. Mitt i alla mina tankar i denna hysteri på röda mattan ser jag så en tjej på 14 år som sträcker sig över kravallstaketet, pekar på mig och skriker för full hals, – KOLLA, DÄR ÄR WILDKIDSGUBBEN. Jag kände mig som friluftsfrämjandets symbol Vildmannen, han som hastar fram på träskidor och en käpp till stav.

Precis som punken,1977 stod som en motbild till dom etablerade dinosauriebanden i sina feta turnébussar, precis som punken signalerade att det där med musik det kan du göra själv, precis så signalerar dom här Youtubekidsen att man inte behöver några mediahus för att göra film eller TV. Dom gör det själva, dom är unga och dom drivs av något väldigt, väldigt kraftfullt, som många har glömt, tappat eller aldrig haft, nämligen lust.