Kära Gustav !

Jag får hög puls och gråten i halsen redan när jag ser byggnaden i Hudiksvall där han visst ska bo, hur kommer det bli?. Vi har inte setts på 35 år. Jag går in, i handen har jag en påse gifflar till kaffet.

I huset är det lugnt, stilla och ganska kalt. Lite känslolöst kalt och lugnet ett sådant man blir orolig av när man redan är lite nervös.

Bakom ett fönsterglas sitter en kvinna i vit rock, jag frågar och får vägbeskrivning. när jag kommer fram till dörren och ska knacka har nervositeten försvunnit och ersatts den sentimentala gråten som fastnat i halsen. Jag knackar, han öppnar och där är han, i en rullstol 91 år gammal, han ser precis ut som jag hade glömt honom men nu i ett slag minns jag hans ansikte och hur glad han alltid sett ut. Vissa människor har ju alltid glada ansikten, han är en sån. Han säger hej med tårade, röda ögon och när han säger det glappar lösgommen, precis som den gjort sedan han fick sina löständer i konfirmationspresent av sina föräldrar i 16 års åldern för närmare 80 år sedan. Så var det förr, man ryckte ut tänderna i unga år och satte in löständer. Det var mer praktiskt så. Antingen fick man det i konfirmationspresent eller så gjorde man det i lumpen. Hans röst var lite ljusare än vad jag mindes men hans hälsingemål var intakt. Jag kramade om honom och sa, Hej Gustav.

När jag var liten, innan kasernbron över järnvägen låg det en röd villa med stor tomt vid hörnet järnvägen kaserngatan. Den ägdes av SJ men arrenderades av Gustav, som var lokförare. Där bodde han tillsammans med sin hustru Ingrid , deras oändligt kloka boxer Buster och sönerna Anders och Håkan. Det var till deras familj jag kom som dagbarn redan innan jag kunde prata. Dom blev en del av min flock i livet men någon gång i tidiga tonåren gled vi isär och sedan dess har vi varken hörts av eller setts. Det var alltså 35 år sedan.

Jag har fått berättat att i ur och skur, regn och rusk, sommar som vinter låg jag inbäddad i filtar och sov middag utomhus på eftermiddagarna i en hammock. Oavsett väder eller årstid låg alltid hunden, Buster nedanför och vaktade mig med sitt liv. Han morrade till och med när mamma försökte väcka mig. När vi sitter där på ålderdomshemmet jag och Gustav brister rösten och tårarna börjar falla när vi pratar om Buster. Han börjar grina och jag börjar gråta och vi doppar våra gifflar och pratar minns och gråter. Äta och gråta samtidigt, när saliven blir sådär konstig tillsammans med maten, man tuggar och gråter, en känsla jag inte upplevt sedan jag var lill-liten. Det är en omvälvande, vacker och fantastisk stund där på hemmet i Hudik i den lilla lägenheten på 15 kvm2. Gamla tavlor och svartvita bilder på väggarna, jag och Gustav summerar livet med kaffe och gifflar medan pendelurets tickande och tackande påminner oss om att tiden går.  Jag tänker på hur rätt och vackert Ted Gärdestad sjunger om livet i stort:  ” I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt så som stjärnor tittar fram ut ur evighetens natt och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn för att binda sköra trådar tvinna trådar, till en tross, mellan oss. Så vi når varandra”. Där, vid fikabordet når vi varandra igen jag och Gustav, han 91 år och jag 48. Två trådar från samma lina som möts igen och tvinnas samman. Månaden efter går Gustav bort och ”i den stora sorgens famn finns skrik som ingen hör”. Du fattas Mig.