Tomma Tunnor Skramlar Högst

I 3 generationer, har min familj pratat om och jobbat på Arbetarbladet. Min mormor, min mamma, min styvfar och jag har alla andats, ätit, skitit, sovit Arbetarbladet. Jag var tryckfelsnisse som 3:åring 1970. Alla stavfel i tidningen skylldes på mig, mitt första mediejobb.

För några veckor sedan hamnade jag i en debatt i Radio Gävleborg om Mittmedias beslut att sätta sportchefen för Arbetarbladet i Östersund, 40 mil bort!!!  Med två underchefer i Sundsvall och Ö-vik. Jag tyckte det var konstigt att kalla det ”satsning” på lokaljournalistiken eftersom  Arbetarbladet både har SAIK, Brynäs IF , Gefle IF, och nu GGIK (grattis) i dom högsta divisionerna. Som gammal Gävlebo vet jag ju hur djupt in i folksjälen den lokala sporten sitter. Från dom lägsta divisionerna till dom högsta. I mitt huvud fick jag inte ihop det, jag blev bekymrad och det blev debatt. Efter debatten förstod jag ännu mindre. Men det verkar vara så att man drar ner på resurser lokalt, gör en omorganisation som man kallar ”satsning”, blundar och håller tummarna och hoppas att resultatet ska bli bättre eller att ingen ska märka något.

Att jag höjde min röst är naturligtvis en kamp mot väderkvarnar, ett slag i luften, en kalvs stångande mot eken. Det var inte heller första gången någon ”gammal” röst från förr uttryckte sin oro över utvecklingen. Tyvärr blir dom rösterna mest bortviftade som bakåtsträvare. Man uppfattas som förändringsobenägen och gammeldags, någon som längtar tillbaka till något gammalt unket från förr.

Just nu letar alla mediebolag med ljus och lykta, godis och chips efter den unga publiken. Den publik  som inte vill att betala för tidningsnyheter, dom som väljer bort TV och radio till förmån för Youtube, Spotify, dataspel och sociala medier. I jakten krumbuktar och åmar man sig så man, bygger  ”personliga varumärken” och försöker vara frän. i den jakten glömmer man lätt sitt kärnvärde, man blir fjäskig istället för tuff, man blir inställsam istället för ifrågasättande, man uppfattas som en pappa i Hip-Hop kläder med basketboll under armen. Man bli helt enkelt inte relevant, varken för dom unga eller dom gamla. Då spelar det ingen roll om man finns på läsplatta, nätet, eller i mobilen. Jag läser just nu en bok som handlar just om framtidens medielandskap framförallt om var TV kommer att befinna sig i framtiden. Slutsatsen är som alltid, content is king. Innehållet är det som styr hur vi konsumerar. Därför gäller det att vara viktig och relevant och ha kvalité i varenda bokstav, att alltid ha ett läsar/tittar/lyssnar perspektiv inte sätta sitt egna ” personliga varumärke” framför det för att få  egna likes och retweets. Annars blir man bortvald direkt.

Dom bästa journalisterna ser alltid jobbet som en livsstil inte som ett 7 halv fem jobb. Man lever med det ständigt. Det största hotet mot journalistiken är inte högerextrema krafter, som många hävdar. Jag tror det största hotet mot journalistiken är journalisterna själva. När journalister blir tjänstemän i vindjacka då blir man lika intressant som ett ordinärt facebookflöde. Å det är ett stort demokratiskt framtidsproblem.